«
»

Dragspel

De är här nu. Dragspelarna. De står där, klädda som tiggarna och spelar dragspel på stan, på Hälla och andra random platser i stan.

De har en låda framför sig där det ligger några mynt. De tittar rakt ut i luften, på ingenting. Eller på något minne som vi stressade inte kan se. Ett minne kanske, som gör det uthärdligt att stå där. Inte vet jag, men de ser så ensamma ut. Alla går vi förbi bara.

Och alla spelar samma låt. Jag kan inte melodin nu, hemma – men när jag hör den är det alltid exakt samma melodi. I moll. Jag tänker på Katitzi när jag hör melodin. Jag älskade Katitzi!

När jag och dottern stod utanför optikern i veckan kom en man fram till oss och hälsade så trevligt. Han undrade ödmjukast om vi möjligen hade en slant över till en kopp kaffe och en macka. Han frös och var hungrig.

Jag ger aldrig pengar till tiggare, för jag tror inte att pengarna jag skänker går till rätt saker. Då känns det bättre att lägga i en bössa, ge till Stadsmissionen och till mitt fadderbarn.

Men den här gången kunde jag inte säga nej. För mannen var så trevlig och hans ögon var så sorgsna. Jag hade en femtiolapp i plånkan och den fick han. Jag hoppas han köpte kaffe och en macka, men egentligen spelar det ingen roll. Han hjälpte mig också, jag fick lite tro tillbaks. Tron på mig själv och min vilja att hjälpa även de som jag möter på gatan. De, vars blick möter min.

Inte bara bösspengar och det dyra numret till mellon.

Share

This entry was posted on Friday, February 15th, 2013 at 21:13 and is filed under Allmänt. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.

2 Responses to “Dragspel”

  1. Lotta Says:
    February 18th, 2013 at 00:03

    Ger sällan heller pengar, köpte under ett par år lite mat godis och tjocktröjor till jul åt en man som stod utanför ett köpcentra. För ett tag sen, jag var upp i mitt eget skit, kom precis från prostessköterskan på sjukhuset efter min bröstcancer op och var hyfsat låg. En kvinna i min ålder frågade om jag hade en tia, jag bara skakade på huvudet, teg och stegade förbi. Efter några hundra meter vände jag och gick tillbaka, gav henne hundra kronor och bad om ursäkt för mitt ohyfsade bemötande. Har sällan sett någon så glad, hennes leende blev mitt ett litet slag.

  2. hedgehogsara Says:
    February 18th, 2013 at 05:17

    Lotta: <3<3<3