Into the night
Ibland tänker jag på Tippex, det var flera år sedan han flyttade och jag kan fortfarande sakna honom så det hugger i hjärtat. Och då, när det händer tänker jag att jag ska kolla på Haschiko, eller titta hundra gånger på den här videon.
Jag och dottern pratade lite om det igår kväll, saknaden. Och jag sa att jag aldrig aldrig mer i livet kommer att skaffa mig en hund. Nu är jag ju allergisk, så det går inte iallafall – men känslan. Aldrig mer.
Är det fyra år sedan Tippex flyttade? Jag tror det, och han finns fortfarande i mitt hjärta. Jag vet att han har det bra, hans nya familj älskar honom och ibland tittar jag till honom i hans mattes blogg. Lite i smyg, så han inte ska märka.
Skulle han känna igen mig? Skulle han bara se mig som vem som helst eller skulle han bli glad? Jag vet inte, och det spelar egentligen ingen roll.
Kärleken till en hund kan man bara förstå om man själv haft en, eller ett annat djur som man älskat över allt. Och aldrig mer i livet tänker jag utsätta mig för den sorgen som lägger sig som en mörk kall filt över en, när hunden försvinner. Aldrig mer.
Och klicka inte på länken förresten, det är den där fruktansvärt sorgliga videon med the Motorhomes, som jag plågar mig med ibland.
Ute är det blött och snöigt, jag ska dricka lite kaffe och rycka upp mig. Och åka till en skola.
February 5th, 2013 at 12:49
Aj!! Jag blir alldeles tårögd av att läsa det du skriver.. Jag skaffade ju min alldeles egna hund för ca 1 år sen och jag är jättegammal…
Men hon (Ärtan) är vårt allt och jag skulle inte kunna tänka mig att hon inte är hos oss…
Hon ger och ger och ger lite till på alla plan och att jag, hennes matte har gått ned x antal kilo gör inte hennes närvaro sämre. För mig är det absolut bästa på hela dagen när hon och jag ( ibland en vän) är ute och går och går och går. Jag har ett tungt jobb psykiskt men efter en lång promenad med henne känns livet oftast lite lättare.
Så jag känner igen mig i allt du skriver, dessutom skriver du så himla bra. Sara
Kram påre
February 5th, 2013 at 12:53
Marianne: <3<3<3
February 5th, 2013 at 13:51
Jag vet precis vad du talar om – frukstansvärt är mörket. Kram K
February 5th, 2013 at 14:40
ja-fyfasen, det går aldrig över helt… Kram!
February 5th, 2013 at 15:00
Åh kram på dig!! Jag kan inte heller ha hund pga allergi, men har inte köpt någon heller. Så jag kan inte föreställa mig hur det är att behöva lämna bort en hund som man älskar. Jag har faktiskt sparat någon bild på Tippex som valp (när han låg på en foppa-toffla)bara för han var så fantastiskt söt :)
February 5th, 2013 at 15:24
Åh, ja – den bilden är underbar!
February 7th, 2013 at 21:35
Åh…det känns ändå som han hängde här igår. Söta lilla Tippex – förstår att du saknar honom. <3
February 7th, 2013 at 21:46
helena: eller hur – känns som nyss fast det är så länge sen. Gud så jag älskade den hunden <3
February 7th, 2013 at 22:47
Känner igen känslan alldeles för mycket.. Så fort jag får kort eller kommer att tänka på Nala gör det ont i mig.. Hundar är fantastiska.. kram på dig
och ja jag ligger lite efter i läsandet av bloggar.. Alma tar upp min tid numera ;)
February 7th, 2013 at 23:15
Sara: jag vet att du vet precis. Jag saknar så mycket men kommer aldrig att ha en annan hund. Det gör för ont :( kram, hälsa man o bäbis <3